Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »På afstånd.» Skizz af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Revisorn och fröken Lilly, hvilka bodde midt emot
hvarandra i hvar sin lägenhet på två rum och kök, hade
så småningom blifvit bekanta. Revisorn började med att
helsa på fröken Lilly, då de möttes i trappan, men så en
gång, då fröken varit sjuk och de å ny o träffades, stannade
han och frågade hur hon mådde, och sedan blef det honom
en vana att artigt göra sig underrättad om hennes
helso-tillstånd. Och som fröken ofta var sjuk och ännu oftare
trodde sig vara det, hade de i hennes helsa ett rikt och
stående samtalsämne. Dessutom skickade alltid revisorn
tidigt på nyårsmorgonen sitt kort in till fröken Lilly och
var alltid vänlig mot hennes lilla favorithund »Bijou»,
hvilket, sanningen att säga, icke gjort obetydligt till att
stämma henne välvilligt mot revisorn. »Det är en
hjärte-god menniska,» brukade hon säga åt sin uppasserska, då
revisorn kom på tal dem emellan; »det är bra synd, att
han skall lefva ett så ensamt och själfviskt lif.»
Och hennes blick fick ett drömmande, vemodigt
uttryck, under det hon sakta strök med sin hvita, fina hand
öfver Bijous hufvud.
Revisorn och fröken Lilly liknade för öfrigt
hvarandra som två gamla familjeporträtt från samma tidsålder;
hon var lika typisk för ett äldre ogift fruntimmer som han
för en gammal ungkarl. Hon hade nevralgi, han podager.
Hon tyranniserades af sin lilla Bijou, han af sin
hushållerska. Hon hade en okuflig fasa för »ungkarlsvanor», i
hvilket begrepp hon sammanfattade röklukt, damm,
sön-driga möbler, ostädade skrifbord samt en hel del mystiska
obehag, som i hennes fantasi voro oskiljaktiga från ogifta
herrar i allmänhet och äldre i synnerhet; han betraktade
det som ett axiom, att hvarje kvinna, som hunnit fram
emot 40-talet utan att ha skänkt bort sin hand och sitt
hjärta, blifvit på ett eller annat sätt »bedragen», och
följaktligen måste vara sjuklig, sentimental och missnöjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
