Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »På afstånd.» Skizz af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men fröken Lilly fann sig icke tilltalad af denna
negativa tröstegrund.
»Nej, det är mycket bättre att inte ge sig ut på sådana
här besök,»’ mumlade hon mera för sig själf. »Bättre att
sitta orubbad i sina små rum inåt gården med Bijou och
Johanna och på sin höjd göra en promenad på Klara
kyrkogård . . . det gör inte ondt i en som det här...»
Revisorn knäppte ihop sin rock, harklade sig ett par
gånger, alldeles som om han fått något i halsen, och
betraktade fröken Lilly.
»Det är för märkvärdigt,» tänkte han inom sig, »det
är verkligen som en naturlag, att alla ogifta fruntimmer
skola vara sentimentala. Till och med en så snäll och
förståndig flicka som fröken Lilly måste falla ett offer
härför!»
Emellertid hade fröken Lilly nu kommit i farten med
att filosofera, och hon lät ej afskräcka sig af revisorns svar.
»Då jag så här oförmodadt får se, hvad lifvet kan
vara,» fortfor hon på samma tankfulla sätt, »då är det
alldeles som om jag vaknade upp ur en lång slummer
och som om jag plötsligen varseblef att jag kommit på
långt, långt afstånd ...»
»På afstånd?» upprepade revisorn förvånad.
»Ja, på afstånd från lifvet. Se,» fortfor hon till
hälften förläget, till hälften ifrigt, liksom då man ej kan
emot-stå begäret att få tala ut någon favoritreflexion, som man
länge gömt inom sig; »jag tänker mig alltid det
mensk-liga lifvet eller, hur jag skall säga. . . menskligheten som
en lång, lång kedja. . . där den ena länken är fastnitad
vid den andra . . . där det ena släktet. . . hur skall jag
säga. . . håller i det andra. . . ger och tar emot. . . ger
och tar emot . . . oupphörligt, oafbrutet. . . Och så
fortsätter det beständigt, man ger och man tar emot. . . och
den ena länken efter den andra är färdig... Och allt-
Svea 1891. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
