Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo Mechelin. Teckning af Harald Wieselgren. Med porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så talade Leo Mechelin vid festen i Helsingfors den
14 januari 1888 för Zacharias Topelius. Väldigt, hjärtligt
ljödo hans ord till den gamle skalden — nu må de ljuda
tillbaka till talaren, som af årets händelser stälts i främsta
rummet bland de finske män, hvilkas lifsverk svenskar
önska känna. Det har icke varit särdeles många af
Finlands statsmän beskärdt att i samma grad som Leo
Mechelin stiga — och falla under växande tillit hos sitt folk.
De ryska monarker, hvilka under vårt århundrade
varit Finlands storfurstar, hafva regerat landet enligt den
författning, som Sverige egde, när svärdet sönderhögg det
politiska och administrativa föreningsbandet mellan de
svenska länderna öster och vester om bottenhafvet. De
af Gustaf III genomdrifna grundlagarna af 1772 och 1789,
hvilka 1809 års svenska revolution förkastade såsom
despotismens verk, behöll den finska statshvälfningen som ett
frihetspalladium, och de framsteg, Finland gjort i
själf-styrelse och frihet under denna konstitution, äro de
kraftigaste bevis på dess folks förmåga att, enligt Alexander I:s
löfte, »intaga en plats bland nationerna», ehuru vägen
genom decennierna ingalunda varit lätt att vandra. De
första årens tillmötesgående följdes snart nog af
själfherskar-ryck i regeringstömmarna, och icke blott kejsarnes, äfven
generalguvernörernas lynnen och karakterer inverkade på
styrelsesättets laglighet. Ty kejsarens representant inom
storfurstendömet, en rysk general, har dels sina egna
vägar till kejsaren, oberoende af hans finska rådgifvare,
senatorerna i Helsingfors och ministerstatssekreteraren i
Petersburg, dels icke alltid sinne för lagliga formers
iakttagande ens i beröringar inom Finland. Dessa tre,
guvernören, statssekreteraren och senaten drogo icke alltid
jämt, senaten sinsemellan icke heller, och vid sådana
slitningar satt författningen merendels emellan. Allra värst
var själfbeskattningen däran, när ingen landtdag (riksdag)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
