Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Huss. Teckning af C. J. Rossander. Med porträtt af Huss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som det väl förtjänade. Nu var han bättre rustad och
nu talade han så, att Sverige måste höra honom. Han
bevisade att den tilltagande bleksoten hade åtminstone en
af sina rötter i bränvinsmissbruket, förnämligast hos fäderna.
Dock fanns på många håll den osed att ge äfven barnen,
till och med de späda, af denna dryck, som de äldre
ansågo nyttig och uppfriskande. Än mera bevisad ansåg
han bränvinets verkan att åstadkomma släktets försvagande,
sjunkandet af dess kroppsliga krafter, lägre växt, konstaterad
genom beväringsmönstringarna. Alldeles oemotsäglig var
bränvinets inverkan på släktets andliga förnedring, till
åstadkommande af armod, sjukdomar, brott, förtidig död och
själfmord. Han målade med starka färger, men bilden
var beklagligen endast alltför sann. Då han ej kunde
utfinna något annat skäl, hvarför det svenska folket skulle
vara åt superilasten mera hemfallet än andra, fann han
det i lagstiftningen, och mot denna riktade han sitt anfall.
För att förstå denna uppfattning, är det nödvändigt att
påminna om hufudan denna vid nämda tidpunkt var.
Intet kapitel i Sveriges hela inre historia är mera
egnadt att väcka sorg och vämjelse än det, som handlar
om bränvinslagstiftningen. Dess anor gå långt i tiden.
I Sverige var bränvinet okändt till midten af 15 oo-talet,
då det infördes såsom medicin. Detta läkemedel blef dock
snart alltför populärt, man började bereda det i landet, och
redan mot slutet af detta århundrade förspörjas de första
klagomålen öfver dess missbrukande. Den ädle Gustaf Adolf
förbjöd det, men Kristinas förmyndareregering, som behöfde
inkomster, upphäfde förbudet och skattlade så väl
salubränningen som husbehofsbränningen. Enligt Wieselgrens
»Historik öfver bränvinshandteringen i Sverige från 15 31
till 1835» var det hufvudsakligen landtpresterna, som brände
mest och lärde folket supa (s. 9). Emellertid slog sig
snart adeln och omsider äfven bönderna på den mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
