Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Abraham Bohlin, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han skrifvit en hop strunt.» — »Ja, herre,» af bröt
Johansson och lade med vänlig beskyddarmin sin hand
på Geijers axel, — »hvilken utaf oss har inte gjort det!»
Geijer blef verkligen flat, ha, ha, ha, Johansson reste sig
och gick ut majestätisk, alldeles som nu. Han måtte inte
varit belåten med middagen i dag. När han har pengar
att betala en god portion med, tål han inte att få den
bortfuskad i köket. Han är, när han kommer åt, en stor
Feinschmecker nu som förr. Man kunde sällan ha roligare,
än när man hörde Johansson hålla föredrag för kyparen
om hur den beställda rätten skulle tillagas. När jag några
år efter min afflyttning till Örebro kom hit på ett par
dagars besök, träffades vi just inför ett par af Pierres
halstrade biffstekar och Johansson värdes fråga mig hur
jag trifdes i mitt nya hem. När jag då, som skäl att
trifvas i Örebro, anfört att kokkonsten där stod ganska
högt och tillagt, att kokkonsten är den säkraste mätaren
på ett folks civilisation, utbrast den store mannen med
riktig förtjusning: »Herre, jag har alltid haft stor aktning
för herrn, men den stiger om möjligt fem hundra procent.
En sådan sanning borde ristas i guldskrift» — och så
begynte han en lärd deduktion, huruledes ryssens svinmat,
irländarens potatis, spaniorernas lök försvinat, förfäat och
depraverat dessa olyckliga nationer. . . Men jag ser vi
ha redan hunnit till köttet, tillåter mig titulus att jag får
bjuda på en flaska köttvin . . . det är verkligen endast på
kött ett glas champagne smakar godt. . .»
Och så skålade vi tillsammans, för Svenskt biografiskt
lexikon, ny följd», hvars redaktör’och förläggare så här
amikalt träffat tillsamman på Skomakarekällaren en vacker
vinterdag 1858. Man kan knappt säga att vi samspråkade,
ty förläggaren språkade oc{i redaktören hörde på, då och
då med en fråga föranledande en ny fors af lustiga
anekdoter, pikanta interiörer från 30-talets litterära samlif, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
