Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Carl Johan Thyselius, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige stod emellertid icke »som en man», när de fyra
stånden och alla rikets »ståndspersoner» gått upp i de
allmänna valens kamrar. Det var nämligen endast de tre
stånden, som mist sin politiska betydenhet, medan det
fjärde, sammanhållet af klassbeskattningen från gamla tider,
växt ifrån riksdagens fjärdedel till, minst sagdt, dess hälft.
Och med klassbeskattningen sammanhängde
försvarsväsen-det genom indelningsverket, om icke fullt juridiskt, så
fullt kameralt och alldeles faktiskt. För dem, hvilka
skapat de nya formerna för riksdagslifvet, blef det en bjudande
plikt att söka stäfja söndring och stilla vrede, utan att
ändå lämna försvarsväsendet vind för våg. De gjorde,
hvad de kunde. Den afgångna De Geerska ministérens
män i Första kammaren sökte bringa till stånd en
kompromiss mellan försvarsutveckling och jordskatteafskrifning.
Under det stadium af striden, då De Geer åter var
konungens främste rådgifvare, tillhörde äfven Thyselius
konungens råd, denna gång som chef för civildepartementet
(1875—80). När försöket misslyckats och De Geer icke
ens kunnat vinna en fastare organisering af den värnpliktiga,
oöfvade ungdomsskaran, afgick han med sorgset sinne,
och Thyselius följde honom. Thyselius erhöll
statsråds-pension, men tillhörde fortfarande riksdagen.
När efter tre år den »Posseska ministéren»
misslyckats i sitt försök att förmedla den oprivilegierade jordens
och det försvarsbehöfvande fosterlandets intressen, utgick
ministérens chef ur konseljen, hvilkens flesta öfriga
medlemmar däremot kvarstannade, för att ännu en gång
försöka en »kompromiss». Då kallades Thyselius från sitt
välförtjänta lugn att öfvertaga statsministerämbetet. Han
återtog jämväl civilportföljen; men lämnade den snart i
yngre händer. Efter ett år befanns den kraftfullaste af de
unga ministrarne mogen att uppträda som rådkammarens
främste man, statsministern Thyselius återgick till hvilan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
