Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Sven Nilsson, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans ledareställning var som bäst betryggad, kallades han
bort från lifvet. Hans födelsedag, afsedd till festdag, blef
hans dödsdag.
Sven Nilsson var född i Efveröd, omkring en mil
söderut från Kristianstad den 4 november 1831. Orten
är af ålder en bränvinsproducerande ort, och till det
jordbruk, för hvilket Sven Nilsson fostrades af sin fader,
kyrko-värden och nämdemannen, hörde husbehofspannan och
drankutfodringen. Det var »jordens dyrbara privilegium»;
produktion af bränvin ansågs lika nödvändig för jordbruket,
som konsumtion för folket. Så sades det vid riksdagen,
så troddes det öfver allt, i Sven Nilssons uppväxtår. Men
när han väl hunnit få eget hemman — kom en ny
lagstiftning. Det var 1854. Bondeståndet hade förgäfves
kämpat för det bestående. »Husbehofsbränningen»
afskaf-fades, redskapen inlöstes för vrakpris. Där stod
jordbrukaren i Efveröd med sina förlorade utsikter att sköta
hemman på gammalt vis.
Det kändes bittert för den unge hemmansegaren. Men
han var icke den, som blef rådlös. Den gamla
produktionen anordnades fabriksmässigt, ortens förenade krafter läto
det ena ångbränneriet efter det andra stå upp i de
nedlagda småpannornas ställe och ortens jordbruk lämnade totalt
de gamla hjulspåren. Så blef Sven Nilsson snart en
förmögen man. Och han växte samtidigt ut till sin orts
förtroendeman. Hans intelligens hade sökt näring ur lifvet
mer än ur- böcker: men ju mer han växte till i utveckling,
dess mer sträfvade han att äfven ur böckerna fylla sina
behof. Hvad hans barndom fått sakna af boklig uppfostran,
ville han nu bereda åt yngre släkten. Skolan inom socknen
hade ingen varmare främjare, än Sven Nilsson, och
folkhögskolan i orten fick i honom sin patron.
När Sven Nilsson gått igenom den kommunala
representationens alla grader sände hemorten honom till riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
