Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I dagstungan. En bild från arbetarevärlden af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af E. Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nötta öfverdrag hånade de eleganta väggarna, ty största
delen af möblemanget var för närvarande hos pantlånaren.
»God dag,» sade Marta, i det hon satte sig på kanten
af den ännu ouppbäddade soffan, där det grådaskiga
lakanet och det smutsiga täcket lågo hopskrynklade i en
röra; »hur står det till i dag?»
Hustrun, som satt och lappade ett par redan tjugu
gånger lappade byxor och under tiden vaggade det yngsta
barnet, började genast gråta vid Martas fråga.
»Jag och Svenson har suttit uppe hela natten, han
har lappat barnens skodon och jag har lappat kläderna,
för de’ hålkr rakt på att falla sönder alltsammans. Och
i dag har vi inte ätit ett Guds lån ännu,» svarade hon
med låg, klagande stämma.
Marta började hastigt gräfva i sin ficka. Därefter
drog hon upp ett par bröd, inlindade i ett tidningspapper,
och en slant, som hon lade bredvid hustru Svenson.
»Se här,» sade hon kort, »här ä’ åtminstone en bit
bröd. Och låt nu flickan springa efter litet potatis, så ni
åtminstone får någonting i er.»
Hustrun tackade slött och lät därefter flickan springa
och köpa potatis, som Marta sagt.
»Är Svenson ute och hugger?» frågade, hon och såg
sig omkring i rummet.
»Nej,» svarade hustrun, under det hon allt emellanåt
snyftade till och torkade sig om näsan med handen, »han
försöker att skaffa sig nå’t annat arbete. D’ä’ slut me’
huggningen där borta nu.»
Marta fortfor ännu en stund att prata med hustrun,
så steg hon upp, nickade ett kort afsked och begaf sig hem.
Hon var hela den dagen nedstämd och frånvarande.
Då barnen vid ett-tiden kommo ur skolan, märkte hon
dem knappast, och lilla Agnes, som annars kunde få
henne att le, hur sorgsen hon än var, måste två gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
