Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De fågelfrie. En berättelse af Selma Lagerlöf. Med 6 teckningar af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Syndare,» sade gossen, »syndare, intet är rent inför
Gud. Hans vredes lågor hafva redan nått er.»
Då han åter upptog vandringen, såg Ivan skogen
under sig gå för stormen som ett böljande haf, men nere
på stigen var stilla lugnt. Men han hörde hvad han ej
kände. Skogen var full af röster.
Det kom som hviskningar, som klagande sånger, som
grofva hotelser, som dånande eder. Det skrattade och
det klagade, det var som larm af mycket folk. Detta,
som hetsade och eggade, som prasslade och hväste, som
tycktes vara något och ändå intet var, gjorde hans tankar
vilda. Han kände åter dödsångesten, som då han låg på
sin hålas golf, och människojakten gick fram genom
skogen. Han hörde åter brakandet af grenar, folkmassans
tunga steg, klangen af vapen, de dånande ropen, det vildt
blodtörstiga sorl, som följde hopen.
Men det var ej ensamt detta, som låg i
skogsstormen. Det var något annat, något ännu förskräckligare,
röster som han ej kunde tyda, ett virrvarr af stämmor,
som tycktes honom tala ett främmande språk. Han hade
hört väldigare stormar än denna fräsa genom tackel och
tåg. Men aldrig förr hade han hört vinden spela på en
så mångstämmig harpa. Hvarje träd hade sin röst, ej
susade granen som aspen eller poppeln som rönnen.
Hvarje klyfta hade sin ton, hvarje bergväggs ljudande
eko sin egen klang. Och bäckarnas larm samt räfvarnas
skall ljödo med in i den vidunderliga skogsstormen. Men
detta allt kunde han tyda, det fanns andra underbarare
ljud. Det var de, som gjorde, att det började skrika
och hånskratta och jämra sig inom honom i kapp med
stormen.
Han hade alltid blifvit rädd, då han var ensam i
skogsdunklet. Han tvckte om öppet haf och naket skär.
Andar och skuggor smögo 0111 inne bland träden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
