Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De fågelfrie. En berättelse af Selma Lagerlöf. Med 6 teckningar af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
må bli skonad. Lämna honom åt pinbänkens långa kval,
så att hans själ må få tid att ångra.»
Tord sprang. Allt detta skrämmande, som i och för
sig intet var, blef, då det så oupphörligt spelade in i
själen, till en stor förfäran. Han ville bort från detta.
Som han började springa, dånade åter den djupa,
förskräckliga stämman, som var Guds. Gud själf jäktade
honom med skrämskott för att han skulle utlämna
mördaren. Berg Reses brott stod afskyvärdare än någonsin
för honom. En vapenlös man var mördad, en Guds man
genomborrad med blankt stål. Det var att trotsa världarnas
herre. Och mördaren vågade lefva! Han gladdes åt
solens sken och markens frukt, som om den allsmäktiges
arm vore för kort att nå honom.
Han stannade, knöt näfvarna och tjöt ut en hotelse.
Sedan gaf han sig som en vansinnig på språng från skogen,
från skräckriket, ned åt dalen.
* ... *
Tord behöfde blott säga sitt ärende, strax voro tio
bönder färdiga att följa honom. Det beslöts, att Tord
skulle gå ensam upp till kulan, på det att ej Bergs
misstankar skulle väckas. Men där han gick fram,- skulle han
strö ut ärter, så att bönderna kunde finna vägen.
Då Tord kom in i kulan, satt den fågelfrie på
stenbänken och sömmade. Ljuset från brasan var knappt,
och arbetet syntes gå dåligt. Gossens hjärta svällde af
ömkan. Den härlige Berg Rese syntes honom fattig och
olycklig. Och det enda han ägde, lifvet, skulle tagas ifrån
honom. Tord började gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
