Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han var redan en äldre man med frostbiten
klumpnäsa, men hans framstrukna hår och ungdomligt vridna
mustascher hade alltid varit så ljusa, att ingen beaktade
0111 åren gjort ett och annat strå ännu hvitare, och han
satt på stolen i sin snäfva och hopknäppta rock lika rak
som fordom.
»Jo,» begynte han på sitt vanliga sätt utan någon
öfvergång, »den hösten, då jag gick vilse i skogen var
jag sannerligen illa ute. Jag menar den där hösten nere
i Severien. Lewenhaupt hade just låtit förstöra våra sista
forvagnar och förde oss utefter Sozafloden för att finna
ett vad, så att vi sedan på andra sidan skulle kunna leta
oss fram till kungshären, men flera fotknektar hade stannat
för att plundra vagnarna. Jag var fänrik på den tiden
och samman med några andra blef jag skickad tillbaka för
att söka få bukt på karlarna, men ryssarna voro redan
öfver dem, och jag vet knappast på hvilket sätt jag i
mörkret lyckades rädda mig öfver floden. När jag drypande
af vatten och gyttja stod i ljungen på andra stranden,
stötte jag på en dragonknekt. Han var från mitt eget
regemente och vi kallade honom Långe-Jan, därför att han
var en af de längsta och smalaste bussar, som någonsin
lyft en svensk pamp. Hans bröst var smalt, men hans
händer voro stora. Hans armar och ben tycktes knappast
ha en enda muskel, och det fanns icke ett fjun på lians
magra och brunbarkade men enfaldiga och beskedliga
ansikte, som hvem som helst kände igen på de sneda
ögonen och den tjocka underläppen. Gud vet hvarför han
någonsin blifvit medtagen. — Men då i ögonblicket var
jag lika glad att få syn på det gängliga spöket som om
jag råkat en käresta, och på måfå men ändå det fortaste
vi förmådde vände vi våra steg inåt skogarna.
I början sprungo vi för att bli varma och få kläderna
torra, och först i dagningen lade vi oss att sofva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
