Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I många dygn ströfvade vi sedan framåt genom
skogar och moras, och ännu voro våra kläder lika våta. En
gång drogo vi dem af oss och hängde dem på en gren,
men i den regniga höstluften hjälpte det föga och de voro
nu endast så mycket kallare, när vi med stort besvär åter
lyckades kränga dem öfver oss. Stöflarna var det icke tal
om att få af. Stundom torkade de under gången, men
blefvo snart i ett träsk lika genomblöta, och det ena
slagregnet följde det andra.
Jag hade med mig en bit fläsk och ett stycke svart
bröd som jag delade med min tystlåtne och som det tycktes
undergifne olvcksbroder, och därefter tuggade vi blad och
kvistar och allt hvad vi kunde komma öfver. Hungern
var oss dock icke på långt när en sådan gnagande plåga
som den beständiga kalla fuktigheten, hvilken tvang oss
att hacka tänder ännu under sömnen. Allt som krafterna
aftogo stelnade våra leder så att vi icke kunde röra dem
utan smärta.
En afton hörde vi oförmodadt hundskall och för ett
ögonblick kände jag att jag rodnade af glädje, men strax
därefter kom besinningen med tanken på faran. Jag vände
mig åt motsatt håll och Långe-Jan följde mig tigande som
alltid, men när vi hade gått en stund, märkte jag att vi
endast vtterligare närmat oss hundskallet. Då tog jag
knekten i armen och vande mig åter mot andra sidan,
men liksom dragna af en oemotståndlig inre lockelse gingo
vi oafbrutet sa att vi kommo hunden allt närmare och
närmare. När jag slutligen släppte Långe-Jans arm, gick
han ännu fortare.
»Halt!» ropade jag efter honom, utpinad af fukten,
men ändå föga sinnad att gå rätt in i en fientlig gård,
där rimligtvis första bästa vxa skulle hälsa oss.
»Halt! Halt!> eftersade Långe-Jan lydigt, men
fortsatte det oaktadt att gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
