Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då sprang jag kapp honom samt tog fast i bältet,
och, så länge jag höll honom, stod han alldeles rak och
orörlig, men genast när jag släppte taget gick han vidare.
»Halt! Stå!» dundrade jag rasandt som om jag
befunnit mig midt inne i elden, förbluffad öfver en så plötslig
och så uppstudsig envishet hos en knekt, som inlärt vår
järnhårda disciplin. »Skall du inte lyda din egen fänrik,
karl ?»
»Halt! Stå!» upprepade han, men fortsatte lika fullt
framåt som förut och liksom ej längre herre öfver sin
egen fot.
»Nå i Jesu namn,/ utbrast jag, »vi kunna inte få det
värre än det redan blifvit. Men då har du också från nu
gjort dig till fänrik, fast du bara är en af manskapet, och
mig till gemen. Var så artig och lägg det på minnet. >
Långe-Jan svarade mig ingenting och hörde mig kanske
icke heller. Jag fann mig i att följa honom, och redan
efter några minuter kommo vi fram till en öppen slätt
med flere lador och hus. Strax bredvid oss låg en stor
träbyggnad i flere våningar. Solnedgången glittrade i
regndropparna, som hängde vid den tätande mossan mellan
väggens grofva stockar, och fönsterrutorna glimmade som
upplysta af otaliga ljuskronor, men porten var låst och
ingen rök steg ur skorstenarna. Huset var som ett lik
med sluten mun och utan andedräkt men med ögonen
ohyggligt upplysta af ett kallt sken utifrån. Bunden vid
en påle bakom en snedt ihopsjunken halmstack kröp en
mager hund af och an på marken och viftade med svansen,
då han såg oss.’
Långe-Jan gick rakt fram till porten och bultade på,
men ingen öppnade. Då drog han pampen och slog in
det närmaste fönstret med fästet och i detsamma hörde
vi innanför en skrämd kvinnlig stämma gäng pä gång
ropa på någon, som kallades Varvara. Glasskärfvorna föllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
