Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höll hon en otänd lykta, som hon förmodligen i rädslan
endast gripit af vana.
»Vi skola ingenting ondt göra,» sade jag och försökte
sa godt jag förmådde slå mig ut med det krångliga språket.
»Bevare oss för en sådan horreur, nådigaste fröken. Men
vi äro uthungrade och framför allt behöfva vi...»
»Torra kläder,» inföll Långe-Jan och hackade tänder.
Det var första gången under den långa vandringen
jag hört denne besynnerlige gynnare yttra sig på egen
hand och då hade han till på köpet den oförskämdheten
att taga ordet ur min egen mun. När flickan vände sig
och lämnade porten halföppen, steg han väl åt sidan för
att lämna mig rum, men jag svarade retligt:
»Herr fänriken torde gå först.»
»Gud bevare mig för något sådant,» svarade han och
smällde ihop stöfvelklackarna, men halft uppmuntrad af
det fredliga mottagandet, halft ännu förargad tilläde jag
med en sådan skärpa i rösten, att han icke kunde betvifla
mitt allvar:
»Eller också skall fanen taga fänriken.»
Då drog han sina långa ben in genom dörren framför
mig, och som huset icke hade någon förstuga befunno vi
oss genast i en stor sal, hvars eldugn af brokigt kakel
reste sig midt på golfvet som ett torn. Utefter väggarna,
som uteslutande bestodo af råhuggna stockar, tätade med
mossa, stodo några svartlackerade stolar och på en hylla
blänkte tennkannor.
Tjänsteflickan sprang af och an och ropade Varva ra,
som yrvaken och uppskrämd slutligen blef synlig i det
bortersta hörnet af den mörknande salen. Där dröjde de
båda flickorna ängsligt hviskande.
Efter en stund blefvo de dock lugnare, och de kunde
icke låta vara att gifva hvarann en blick och känna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
