Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera medgörliga, när jag oafvändt kallade dem nådiga
fröknar och liksom icke låtsades förstå att de voro fattiga
lifegna. Det var en droppe varm olja på hårdnadt vax
och de berättade nu, att det höga herrskapet redan för
två veckor sedan rest sin väg vid ryktet om svenskarnas
annalkande, och särskildt försäkrade de att i hela huset, ja,
på hela gården icke lämnats det ringaste af något som
helst värde, men att de gärna skulle göra sitt bästa i att
betjäna de främmande.
Varvara hade vackra tänder, men hon var allt för
liten och fet och svartullig, och efter en stund lät hon
höra ett så skallande gapskratt, att jag blef retad. Den
gullhåriga flickan, som hette Katarina, kunde jag däremot
icke låta bli att skämtande nvpa i örat då hon bar in
veden till kakelugnen. Emellertid hade Långe-Jan utan
vidare dragit af sin trasiga blå rock, och som han hvarken
hade skjorta eller väst stod han snart blottad till midjan i
hela sin eländiga magerhet, så att ingen längre kunde
hålla sig allvarsam — ingen utom han själf. Aldrig hade
jag ens sett en rvckning af munterhet öfver hans stela
ansikte. Sedan vi tått hvar sin fårskinnspäls och stillat
den värsta hungern med litet rofmos och kvass, lade vi
oss på ugnen med Ifuggvärjan mellan knäna, och jag
dristade mig befalla herr fänriken att växelvis vaka med mig,
i fall man möjligen kunde ha ondt i sinnet. Afven
förbjöd jag de båda tjänsteflickorna att lämna salen, och
läsande min bön med hög röst på svenska anförtrodde jag
oss åt den allsmäktige.
Men! Den allsmäktige låter oss människor ibland
bereda hvarann öfverraskningar. När ingen tilltalade mig,
fortfor jag att sofva i timmar tills jag väcktes af en stickande
hetta som jag annars skulle ha kallat smärta, men som
nu åtminstone påminde mig om att jag icke längre var
ett vandrande skelett utan åter en lefvande människa. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
