Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag liar alltid haft ett fel som knekt. Jag har nog
kunnat både hugga och knacka i rätta stunden, men i
själfva verket liar jag varit för godmodig och foglig.
Därför lät jag också Långe-Jan rumstera i köket hur han
behagade och åt och drack själf under tiden af hjärtans lust.
Men för hvar klunk kände jag hur vinet allt mer tog
förståndet. Att jag icke blef mer närgången an jag vardt
mot mina muntra värdinnor, berodde mindre på den dvgd,
med hvilken den allsmäktige emellanåt visligen utrustat
skönheten, än på de vedermödor som jag genomgått och
som hastigt nog förvandlade vinet till cn sömndryck.
Eftertanken sade mig att jag skulle skjuta muggen åt sidan,
men ofvanpå de sista dagarnas nöd var vinet
oemotståndligt. Jag föll i sömn sittande med händerna korsade öfver
värjknappen.
Nu hör jag tassande steg! sade jag mig själf i
drömmen. De komma allt närmare bakom stolen. Nu måste
jag draga blankt. Men hvad är detta? Jag kan hvarken
röra händer eller fötter, fast jag är så vaken att jag kan
se Diana och hennes vindhundar på tapeten. Hela luften
är dansande ånga, som susar omkring flickornas pratande
ansikten och vaxljusens lågor. Jag är redlöst drucken. Därom
är inte tu tal, men nu somnar jag igen och det tassar
bakom stolen. En undangömd lifegen står där med sin
yxa. Just nu lyfter han den. Nästa ögonblick kommer
jag att känna som en blixt genom hufvudet — och så är
allt slut. Hvarför får inte stolen stå stilla? Jag kan inte
hålla mig kvar oni du springer. Pto blesen! Vet du
något i världen som förmår skrämma mig! Men hålla mig
kvar baklänges öfver länden på en af kungens galopperande
handhästar — det kan jag inte. Pang! Ja se där, nu
ligger jag där midt på stengatan. Pfuj! Warum lachen?
Och så hvalfvet i källaren . . . Hvarför sade du just att det
var ett... ett.. . ett två, ett två, ett två, gossar blå, två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
