Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre, 1 lust och ve, tre fyra, tjäna sitt dvra, fyra fem, land
och hem, fem sex, och Carolus Rex.
Jag lyfte mig slutligen upp på min värkande armbåge
och sjöng hela psalmen numro sex från första till sista
versen och det med så stark stämma att det syntes mig
som hade allt ondt förskräckt måst vika.
Många gånger har jag bestått mig ett rus men aldrig
något som skänkt mig värre vånda. När jag vaknade på
morgonen, sprang jag genast från golfvet, där jag låg
raklång på rvggen bredvid stolen. Jag var ännu så viss på
försåt att jag blef helt öfverraskad när jag fann de båda
flickorna sofvande på ett fårskinn nedanför bordet, på
hvilket ljusen brunnit i pipan. Ute i köket hörde jag
främmande röster och påträffade där^ en gammal enögd häxa,
som hette Natalia, och en skäggig lifegen, som hette
Makar och som in i det minsta liknade den, om hvilken
jag drömt. De tillstodo att de hållit sig gömda på vinden,
men krupit fram nu då de märkte att vi ingenting ondt
ville. De berättade att i den närbelägna byn hade också
under natten ännu funnits några familjer, men att de vid
rvktet om vår ankomst genast lassat sina tillhörigheter på
en vagn och åkt bort i fyrsprång.
Nu först kunde jag på allvar känna mig befriad frän
all misstro, och i glädjen gick jag tillbaka in i salen samt
böjde mig öfver flickorna och kysste Katarina både
eftertryckligt och länge.
Hon vaknade och skrattade och vände sig åt sidan
för att sofva vidare, men jag kysste henne ännu en gång
och då väijde hon sig och sprang upp hurtigt och muntert.
»Du är en präktig flicka, Katarina, och jag behöfver
icke längre misstro dig,» sade jag. »Skaffa mig nu litet
friskt vatten och något salt.»
Medan hon gick och kom för att duka min frukost
tog jag henne ofta om det ej allt för smala lifvet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
