Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidnings-Kalle. Stockholms-skiss af Gustaf af Geijerstam. Med 5 teckningar af Jenny Nyström-Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalle hade nämligen under ett par år varit
tidnings-pojke, och då han som sådan var den enda i familjen,
hvilken under bekymmersamma tider egentligen förtjänade
något, ökade detta tidigt hans själfkänsla och gjorde honom
företagsam. Han var aldrig arbetslös. Vare sig han fick
sälja något eller icke, var han aldrig utan sysselsättning.
Ty gick det klent med förtjänsten på vanlig väg, uppfann
han ständigt nya inkomstkällor, som voro både gifvandc
och angenäma.
Att taga på sig en ömklig min och säga, att han
inte ätit på åtta dagar, samt att han hade elfva syskon,
hvilka alla voro yngre än han, det var en barnlek för
Kalle. Han såg då så eländig och trovärdig ut, att han
rörde alla godhjärtade människor, innan han sagt ett ord.
Och när han stoppade de förvärfvade slantarna i fickan,
såg han sig alltid 0111 med en slug och försiktig min,
innan han vågade attackera något nytt offer.
Gick det icke med att tigga, kastade han sig
fram-stupa i snön och grät, så att han kunnat röra en sten.
Det dröjde naturligtvis icke länge, förrän en välvillig herre
eller ett ömhjärtadt fruntimmer böjde
sig ned öfver det stackars barnet och
frågade honom hvarför han grät.
»Jag har tappat tio öre,» tjöt
pojken, »och nu får jag stryk, när jag
kommer hem.»
Det faller af sig själft, att
den välvilligc herrn eller det öm*
hjärtade fruntimret tog upp sin
portmonnä och gaf honom
igen den förlorade tioöringen,
ej sällan med ränta. Att
han då genast upphörde
att gråta, föreföll endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
