Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidnings-Kalle. Stockholms-skiss af Gustaf af Geijerstam. Med 5 teckningar af Jenny Nyström-Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gömde en half dag och sedan bar hem under
förklaring, att han funnit dem vid Ålkistan eller på andra
sidan Galgberget; att i förbigående reta en stor hund på
sig, så att han blef biten och fick skadeersättning; att
humla päron på Munkbron eller stoppa på sig en apelsin,
medan han växlade fem öre i kryddboden; att åka gratis
på ångslupar och kila i land, innan båten lagt till; att
tigga cigarretter i butikerna och mat i hotellernas kök; att
stå kapprak och med händerna i sina byxfickor i rännan
på ett fem våningars hus samt från denna höjd spotta på
dem, som gingo på gatan; — detta var hans dagliga lif.
Och som det synes, var det icke bara förtjänsten, som
lockade honom. Själfva äfventyret hade också sitt behag,
så mvcket mer som farorna af ofvan angifna skäl voro
honom likgiltiga.
När man kom in i början af februari — eller vid
den tid, då den ohemula hundskatten bör vara crlagd —
fick Kalle en period, då han var särskildt sysselsatt. Ingen
polisman kunde nämligen med större ifver å ämbetets
vägnar anställa razzia bland stadens hundar, än hvad Kalle
gjorde å sina egna.
När han var ute på de expeditioner, hvilka vid denna
årstid voro hans bästa inkomstkälla, behöfde han bara med
tidningspacken under armen gå utefter en ej alltför folkrik
gata. Och när han då mötte cn hund, låtsade han, som
om han känt sig manad att smeka hunden. Ifall den
fyr-fota individen vid detta tillfälle morrade, så lät Kalle honom
passera. Men morrade han inte, så stannade Kalle, tog
upp en sten från gatan, spottade på den och kastade den
framför sig. I vanliga fall sprang hunden icke efter stenen,
men han stannade för att inleda bekantskap. Kalle låtsade
om ingenting, klappade hunden ett par gånger på
huf-det, såg efter, om han hade skattemärke, samt afgjorde i
en handvändning halsbandets soliditet och sannolika värde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
