Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvetskval. Skiss af Anna Wahlenberg. Med en teckning af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon såg fortfarande ner i marken, var röd som blod,
och handen på enkäppen darrade.
»Och det gör ni inte?» frågade han, drifven som af
en osynligt makt dit han inte ville.
De tego bägge två under det de gingo framåt
tillsammans. Plötsligt lyfte hon upp hufvudet.
»Jag ska tala om en hemlighet för er,» sade hon.
»Men då måste ni lofva mig att inte säga det för en enda,
enda människa.»
»Ja,» sade han. Men han var rädd, riktigt rädd, så
karl han var.
»Jag tycker 0111 en annan,» sade hon.
Och tårarna stodo henne i ögonen. Det kostade på
att göra den bekännelsen. Han gick helt tyst bredvid
henne. Hon hade sagt det där på ett sätt, så det kändes
nästan högtidligt.
»Och ni ville inte, att jag skulle bli kär i er?» frågade
han slutligen.
»Nej, det hade ju varit synd.»
Det lät så komiskt, men på samma gång så enkelt
och okonstladt, att hans lust att skratta dog bort med
detsamma den kom. Här hade de gått och haft
samvetskval bägge två. Men den som hade det renaste och
ärligaste samvetet var visst lilla Gerda.
Och så fick hon sin näsduk, fastän det var en smula
motvilligt han lämnade den ifrån sig. Han hade aldrig
sett henne se så söt, rar och behaglig ut som nu, när
hon stod och vek ihop den.
Hvem han nu var, som skulle få henne,
byskolmästare, landtbruksinspektor eller något annat, så var hon
bestämdt för god åt honom.
Och det dröjde många dar innan han kunde låta bli
att tänka på den lilla tafatta flickan med de vackra ögonen
och det ärliga samvetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
