Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurlif. Studier af Tor Hedberg. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gäster på gården betraktar han, om icke fullt som
främlingar, dock som obehöriga, och att han icke är
enväldig herre öfver deras sopbacke och har full rätt att
gräfva i deras trädgård, är en sak som han icke förstår.
Vandrare väcka hans misshag, åkande hans vrede och
ridande hans ursinne. I det stora hela kan man säga att
han är en egendomlig blandning af gårdvar och vagabond,
eller rättare, han för ett egendomligt vagabondlif inom
gårdens fasta område.
Med tungan hängande ut ur munnen kommer han
bort ifrån ängarna, där han ett ögonblick inspekterat
slåttern, hoppar öfver ett par gärdsgårdar, — han går
hellre öfver gärdesgårdar än genom grindar, — får syn
på mig, skäller ett par gånger men ignorerar mig
därefter, sätter sig ett ögonblick och kliar sig med ena
baktassen bakom örat, rusar upp igen och skrämmer i
förbifarten upp hönsen, som legat och tagit sandbad under
en krusbärsbuske, luktar upp åt förstugutrappan, sätter sig
igen och biter sig i ryggen, anser sig hafva konstaterat
att allt står rätt till och kommer att tänka på sopbacken,
styr kosan ditåt, påminner sig åter min ringa person och
sänder mig i förbifarten ett afskedsskall, samt försvinner
slutligen bakom en gärdesgård. På detta sätt är det
han vanligen löper bort dygnets timmar, rastlös men utan
sysselsättning, ständigt på slag men aldrig med något
be-stämdt mål, en hundsjäl, som aldrig fått sitt nödvändiga
komplement, husbondeviljan, en jägarnatur, hvars instinkter
blifvit bortplottrade, vanligen glad, alltid hungrig, lätt
att reta men icke omottaglig för vänlighet. Och om
han också frestar tålamodet, bör man försöka vara vänlig
mot honom; jag åtminstone känner alltid som om jag
hade något att försona mot en sådan hund utan husbonde.
Människan har beröfvat hunden hans själ för att gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
