Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur glömskan. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade för öfrigt icke några särdeles kraftiga skäl att komma
med: han måste ju lefva.
Jag påminner mig mycket tydligt den sista aftonen i
kafét. Vi talade icke mycket. Det var »paschan» som
serverade oss; vi kallade honom paschan med anledning
af hans flegma och hans långa, turkiska mustascher. Cleve
var nervös; han började en mening och afbröt sig själf;
tog en tidning, läste ett par rader och kastade bort den.
Kaflfet var händelsevis klent den gången — lokalen var
nästan tom, uppassarne hängde sysslolösa vid väggarna —
det hela var trist.
Framåt midnatt skildes vi:
— Gud vet, när vi ses härnäst . . .
Det är nu öfver ett och ett halft år sedan han reste.
I början brefväxlade vi flitigt; sedan tröttnade vi så
småningom — det är ju ett vanligt fall. Jag har gömt alla
hans bref: det första årets korrespondens är en diger bunt;
från det andra har jag tre, fyra korta epistlar. Det sista
brefvet är öfver tre månader gammalt; det slår mig med
ens, att jag icke har besvarat det.
Man har ju så mycket att tänka på. Nu är det för
sent.
Jag ser honom och hör honom tala, när jag sitter
ensam i skymningen och bläddrar i hans bref — alla lika
hvarandra i det yttre, skrifna med en fin och lättläst stil
på tjockt, gulaktigt papper. Där i soflan brukade han
ligga — här vid skrifbordet satt jag — och han använde
ogeneradt mattan till cigarrkopp.
Hans första bref är kort:
Kära du.
Denna stad är en ganska sorglig företeelse: en liten
dum och smutsig rektangel med kyrkan i ena ändan och
läroverket i den andra; för öfrigt en del kaserner, några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
