Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
köksbordet med Kastor, icke mindre häftiga träffhingar
med granngårdspojkarna och slutligen med ett ståtligt Te
Deum på pianot, när de blodigaste siaktningarna utkämpats
mellan oss pojkar och vi förmått äldsta syster att gifva
segern en värdig gloria med något koralartadt stycke, som
hon kunde spela utantill.
Under julferierna flammade stridslystnaden i synnerhet
upp, emedan vi hade mera ledighet och kunde oftare
komma tillsammans. Det var mot slutet af dem, en
smällkall dag i januari. Jag var i turen att leka Gustaf Adolf
vid vårt nästa sammanträffande, och det gaf mig ingen ro.
Vid middagsbordet lyckades jag öfvertala informatorn att
bli mig följaktig på ett besök hos grannarna, där det
naturligtvis fanns en dragningskraft äfven för honom i husets
näst äldsta dotter. Emedan vi helt nyligen varit där, kom
det icke i fråga att vi om kvällen skulle afhämtas med
häst, utan vi skulle i god tid förfoga oss hem till fots.
Det var barbariskt handladt mot oss, men för mig hägrade
Liitzensegern och för informatorn ett i mitt tycke mycket
löjligt och för en fullvuxen karl nedsättande tumansprat
med den näst äldsta i vinterskymningen. Och så drogo
vi åstad strax efter middagen.
Aldrig har Gustaf Adolf segrat med mera aplomb än
när vinterskymningen den dagen föll i granngårdens stora,
tomma och ekande sal. Siaktningen fick en lifslefvande,
hänförande prägel af verklighet genom att den näst äldsta
fann på att spela upp Finska rytteriets marsch i
trettioåriga kriget midt under det ilsknaste handgemänget, just
när svenskarnes vänstra flygel sviktade och finnarne,
anförda af Lennart Torstensson, gjorde under af tapperhet.
De kända tonerna satte mig i ett sådant äkta, urfinskt
raseri, att jag i segerruset bröt sönder en löst sittande
stolkarm och anföll den usla allierade öfvermakten med blanka
vapen för att hämnas hjältekonungens död . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
