Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag hindrades att göra segern fullständig genom de
högljudda protester katolikerna inlade mot mitt
krigsförings-sätt. Marschen hörde upp, stolkarmen vreds ur min
hämnande hand af den näst äldsta, och i stället för Te Deum
skulle jag göra en nedsättande afbön för mitt kraftiga sätt
att förvissa mig om segern. Det hjälpte föga att jag med
en stämma, som icke tålde motsägelser, skyllde på
segerruset och den berättigade, harmfulla känslan att jag i
egenskap af svenska armén hämnades den store kungens död.
Mina argument erkändes icke af högsta rådet, jag hade
förverkat segern och brutit mot våra krigsartiklars första,
viktiga paragraf att aldrig använda andra vapen än dem
naturen försett mig med.
Det blef en ledsam och svår förstämning efter slaget
vid Lutzen. Stridens svallvågor, som under hela julferien
gått höga och farliga i sinnena, hade nått sin höjdpunkt
i kväll, och de voro icke så lätta att stäcka efter
stormen. Våra sinnen voro i uppror, hatet blixtrade ur våra
ögon. Af bönen i stället för Te Deum blef mig en neslig
skymf. Jag vägrade att göra den, och hela det välordnade
trettio-åriga kriget hotade att upplösa sig i allvarlig, all
lag-trotsande fiendskap mellan de krigförande makterna. Den
hittills så orubbliga manstukten vacklade, och de små,
personliga lidelserna började spela en oroväckande,
demoraliserande rol.
Icke en gång kaffet med dopp, som af en kvinnlig
diplomat bars in i den numera nästan mörka salen,
förmådde dämma de lössläppta, rasande passionerna. Den
förolämpade, redan döde Gustaf Adolf, reste sig ånyo med
ett föraktfullt leende på läpparna bland sina fallne kämpar
och försökte ett sista obevakadt ögonblick utkräfva en hetsig
hämnd på katolikerna i ett mindre uppbyggligt och
regelrätt, men mycket ilsket litet slagsmål med händer och
tänder, som i dunklet ostördt och ganska tyst kunde äga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
