Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa. Berättelse af Jane Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland steg häradshöfdingen upp och kom fram till
oss och bad att få skåla med damerna. Lisa tog ett litet
glas rödvinstoddy, som hon hvarje afton blandade åt sig
för att göra sin far ett nöje, och förde det småleende till
sina läppar och häradshöfdingen, som trodde, att han varit
charmant, gick till spelbordet igen med ett par skämtsamma
ord — nästan hvarje kväll desamma. Han var mycket
korrekt och mycket välvårdad med inbitna
ungkarlsprin-ciper, som tydligen började vackla. Detta var hans sätt
att göra sin kur och när Bratts gamle husläkare ville, att
Lisa skulle taga sig någon hvila från hushållsbestyren och
skickade henne till Lysekil, dit jag gjorde henne sällskap,
var jag säker på att han skulle komma efter. Han visade
sig som en mycket diskret och mycket uppmärksam
tillbed j are, som tack vare sin egenskap af släkting hade vissa
privilegier på att få uppvakta henne, och man började
mycket allmänt draga sina slutsatser. Hon hade börjat
lägga af sorgen efter sin mor och syntes ibland nere i
socic-teten, blid och stilla, med det förbindliga leendet på sina
små fina läppar, vänlig emot alla och öfverallt mottagen
med den varmaste sympati. Det fanns icke en skugga i
det lilla hvita och fullkomligt lugna ansiktet, icke en nyans
i dessa ögon, som talade om att hon haft något att
genomgå i sitt lif. Hon förrådde sig aldrig, hon var så
väl insvept som en liten mumie och man visste intet 0111
de sorger, som hon inbalsamerat i sitt förbehållsamma lilla
hjärta.
Hon talade aldrig med mig 0111 det förflutna, hon
kom bara ibland, helt lugnt och frågade: »Har du inget
bref?» Och då jag svarade nej, kunde hon säga: »Det
är därför, att de äro allt för lyckliga, men jag tycker ändå,
att hon kunde skrifva.»
Efteråt har jag så många gånger tänkt på detta lilla
»ändå» . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
