Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa. Berättelse af Jane Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När brefven kommo — ofta endast ett par rader till
oss båda på en och samma gång — läste vi dem
tillsammans och det var ett öfverfullt och muntert hjärtas
stora och friska glädje, som gaf sig luft i dem;
»Wahr-haftig, Liesel,» skref hon en gäng, »du borde tacka mig
som befriat dig ifrån honom. Han är outhärdlig, jag kan
inte få sitta detta lilla ögonblick i lugn och ro. Han ropar
ständigt på mig. Jag spelar samma roll för honom som
tekannan för Halévy — utan mig kan han inte
komponera.» Och en annan gång: »Du var hundra gånger för
god för honom och han var inte alltid sådan han skulle
vara, men det kan du tro att han får umgälla. Han står
beklagligt under toffeln, redan nu, hur skall det icke då
bli sedan, när jag blir gift och kommer i min goda rätt?
Han darrar för en ryckning i mitt lillfinger, men det är
så man skall behandla denna härskareras, dessa män.»
Och sist: »Liesel, Liesel, älska, mitt hjärtebarn, älska, att
du en gång måtte få erfara hvad lyckan är för ett ting.»
Det var kvällen, innan hon skulle resa som vi läste
detta. Vi sutto nere vid stranden och häradshöfdingen
hade nyss varit framme och frågat, 0111 hon icke frös.
Hon hade bara skakat på hufvudet med sitt lilla artiga
leende. »Hur länge skall du låta honom gå och vänta?»
O o
frågade jag.
Hon såg på mig med ett par ögon, så frånvarande
att de tycktes tomma: »Du tycker det kunde vara
någonting för mig,» sade hon.
»Han är så betagen i dig —»
Hon skakade på hufvudet: »Om han tyckt 0111 mig,
skulle han känt, att han är mig likgiltig, men det gör
han inte. Han tror att han gjort intryck på mig. Om
han bara visste livad han tröttar mig!»
Allt tycktes i själfva verket trötta henne, fast hon
fällan sade det, allt, som icke var Lolo. Till henne kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
