Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Vallbo-tomten försvann af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mössa och hvitt, långt skägg, som med tysta steg smög
sig fram långs stugorna.
Det var Vallbo tomte, som i oktoberkvällen gick
omkring och pysslade i byn. Alla här kände honom; till
och med barnen hade mångfaldiga gånger om kvällarne
sett hans röda hätta skymta fram bakom husknuten. Och
alla blefvo så glada då de fingo se tomten, ty de visste
att det betydde lycka. De visste att han ville dem väl;
sedan många, många år tillbaka hade han bott här i byn,
och från far till son kunde man berätta om, hur logarna
stodo fulla, hur korna mjölkade, och hur kalfvar och grisar
lingo lefva, därför att den lille Vallbo-tomten drog hit
lycka och välmåga. Och om den dagen komme, då
tomten försvann, då ingen mera kunde berätta att han
sett det lilla gråskägget titta fram på logen eller i stallet,
då blefve det sorg och klagan i Vallbo, ty då visste man
att andra tider skulle börja. Också voro alla här måna
om att den lilla tomten skulle trifvas hos dem; aldrig
glömde de att vid jul och påsk sätta ut grötfatet åt honom,
aldrig hällde de hett vatten utanför stugudörrarne, ty det
visste de att tomten ej tyckte om, och när de ätit gömde
de åt tomten en liten bit mat på tallriken. Ja, det hade
blifvit en sed här att aldrig äta så att fat och tallrik blefvo
riktigt tomma, och om någon frågade hvarför, blef svaret
alltid: »de’ ska vara en bit åt tomten också.»
Sakta tassade det lilla gråskägget fram på den
mån-bclysta vägen, öfver hvilken skuggorna från husgaflarnc
föllo skarpa. De voro gamla bekanta, han och månen
där uppe; århundrade efter århundrade hade gått, släktled
hade efterträdt släktled, men samma måne satt och lyste
öfver det hvita fjället, och alltjämt gick tomten och
pysslade sedan alla andra lagt sig.
Försiktigt öppnade han dörren till I.ars-Anders
ladugård och tittade in, ett sakta råmande hördes därifrån,
liksom hade koriia drömt i sina bås, på pinnarne sutto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
