Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fem dikter af Verner von Heidenstam - 5. Malatestas morgonsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den simpla rikedom, som lätt förmår
med sina krus och mjöligt tunga kakor
att skapa om på mindre än ett år
till borgartölp den bäste från i går.
Ja, inför själfva döden skall jag äras
den morgon, då hans vigda bjällror gå,
ty svept i mina minnens mantel blå
skall likt en furste ur mitt hem jag bäras.
Så frälst från löjlighetens sken jag gläder
mitt hjärta som ett barn åt gudars skänk.
På ungdomsårens ystra dryckesbänk,
ni gudar, jag likt andra hädat eder.
När människorna se sig själfva jämt,
får själen äckel och de svindla skrämdt,
om de mot kyffets galler kinden pressa
och småslugt titta öfver jordens rand;
men allt som åren gått jag känt er hand,
af \ärlden osedd, hvila på min hjässa.
Jag hört er dans likt dån af vattenfall,
och när jag, kallad, träder i er hall,
där solen kröner gul med fågelvingar
den bilderskurna portens cederstock,
då kastar jag min pösigt vida rock
och mina snabelskor och krås och ringar
och sammetshatten med sin fjäderkvast
och all den stass, jag bar i narrars skara
att en af dem de skulle tro mig vara.
När jag i pannans testar stuckit tast
den nattcnsAstjärna, hvilken djupast glöder,
åt gudarna jag nickar välbekant:
— Vi möttes ofta, där min stig gick brant.
Min längtan fört mig mot ert famntag — bröder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
