Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fem dikter af Verner von Heidenstam - 5. Malatestas morgonsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag fruktar döden som jag fruktat smärtan
och skamsen dolt den lik en oren fläck.
Ack, lyckan blott i öfversälla hjärtan
bär majestätets breda mantelveck,
hur än kring hvarje ringlös mö och nucka
behagsjukt smärtans kavaljerer sucka
med kors af sockerkandi på sin väst.
Om jag förnekar detta tal, när fäst
med ålderdomens kedjor vid mitt läger
jag jollrar mellan läkare och präst,
förglöm hvad gubben, skrämd, med bruten kropp
då hviskar i sin gamla ammas öra,
men minns hvart ord, han tvang en värld att höra,
när han stod upprätt på sin lefnads topp.
Min smärta är ett barn af mina fäders
och mina egna misstag, fel och brott,
min lycka barn af hvad vi djärft förmått
och därför bär hon vimpeln högt till väders.
Tre ting bli löjliga: att hvar man går
ha otur midt för sina egna drängar,
att ligga jordad sedan tio år
och att ha allt för godt om sparda pengar.
Mot alla tre jag muntert väpnad står.
När jag i torgets trängsel rödjer väg
bland dessa män med släpigt trötta steg,
med blacka ögon liksom under hinnor
och munnen knipen som i själaångst,
jag minns den gunst jag vann af deras kvinnor,
som ratat dem och sökt en bättre fångst.
Om när de ljuga, när de skockas tätt
och skvallerträngda söla ned min ära,
de bara ljöge mera dristigt bredt,
de komme sist det sanna nästan nära.
Jag strör på lek i stormigt yra vakor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
