Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rackare-Nilsens förste abborre. Allmogehistoria af August Bondeson. Med 4 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, om de nu ändå ville nappa på karlavis en stund,
så vi kunde få oss ett halftjog att byta bort för ett
kvarter, när de komma upp på gästgifvaregården — det skulle
inte vara så galet,» sade Rackaren.
»Nej gonn, skulle det ej,» sade Kristian och
smackade och gjorde en grimas, som om han allt hade haft
kvarteret i sväljandet.
»Men det är några roliga maskiner, de abborrarna.
Jag vet, när jag har kunnat sitta och se, hur masken
har ända killat dem på munnen, men de ha stått där lika
stilla och bara tittat. Och ha de ändteligen gapat om en,
så ha de, min lif, spottat ut en igen, innan en hunnit
rycka till en gång. Det är några riktiga kannoblarl Minns
du, när du fick din förste abborre, Kristian?»
»Nej gu, gör jag ej,» sade Kristian.
»Nänä, du låg inte och metade som pojke, du, så
du kan la inte ha så godt minne af sådant där. Men se,
barnaminnet, det är då märkeligt, hvad det kan sitta i en.
För jag minns godt mina fiskarebragder, ifrån det jag var
så pass stor, så jag kunde kröka min första knappenål
och sätta på en mask åt skinnälingarna i bäcken
därhemma, där vid Lillaå, för som du vet, så är jag födder i
Åbackastugan där. Och sen för rasten, så vete la den
onde, hur jag skulle varit funtad, om jag skulle kunnat
glömt min förste abborre, för det blef, må tro, ett jädens
reveny, när jag hade fått den.»
»Hur var det då?» sporde Skorfva-Krislian.
»Jo, vänta, så ska jag la tala om et,» sade Rackaren
och lade in en duktig mullbänk. »Jo, jag kunde la vara
sådär vid lag en sjulåtta år då. Så var det en dag, som
jag kom ner med mitt mete ända ner till Storaå. Jag
plockade upp det ena tjoget skinnälingar efter det andra
och släppte i en gammal gisten bläckspann, som jag hade
fått af mor, för se, hon tålde, kan veta, inte, att jag stop-
Svea 1895
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
