Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rackare-Nilsens förste abborre. Allmogehistoria af August Bondeson. Med 4 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pilla upp några nya jordpäror i landet, för det var
justa-mänt vid den tiden, som poteterna började bli tageliga.
Och det riktigt vattnades mig i munnen, när jag tänkte
på allt detta härna rara, som vi hade i väntan, för det
jag hade varit en sådan duktig fiskare. Ja, jag tyckte då,
att jag hade aldrig varit en sådan karl, som jag då var.
Så fick hon sig en gammal knif och skulle till att
skrapa af honom fjällen. Men de suto hårdt utaf jäden,
för se, de hade la torkat fast än värre i solgasset på den
långe hemvägen. Hon skrapade regäla tag, men det var
lögn, att de usla fjällen ville släppa. Och inte förstod
hon sig på att fjälla abborrar häller, det kunde jag godt
begripa, för jag tror då bestämdt, det var den förste, som
hon nånstingen försökte sig på.
»Det var en rälius att fjällal» sa hon och var nästan
led på hela kalaset.
Jag hade la aldrig fjällat nån abborre, jag häller,
men jag har inte varit så värst dummer af mig, utan
begripit mig på lite utaf hvart, antingen jag då har varit
med om det förut eller inte. Och därför så sa jag:
»Om I början vid stjärten,» sa jag — för jag gjorde
mig så fin i munnen, jag kunde — »så går det kanske
lättare,» sa jag, när jag såg, hur hon skrapade på, härs
och tvärs, och inte fick af knappt ett endaste fjäll.
Men mor var häftig af sig och tålde aldrig, att vi
ungar lade oss i hennes göromål.
»Ska du lära mig att fjälla abborrar?» sa hon bara,
men det låtte tämmeligen skarpt.
»Nää,» sa jag så lent jag nånstingen kunde, för jag
såg, att hon var inte riktigt god längre.
Så klämde hon då till riktigt på skarpen med denna
fjällningen. Men som hon strök till som allra värst, så
rände hon tummen imot den hvasse kanten på ganelocket
och det, så att bloden kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
