Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bröllopsresa. Novell af Axel Lundegård. Med 4 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröst hon hvilade sitt hufvud. Hon kände blott, hur alla
spända ner\Ter slappades genom hela hennes varelse, och
hur ett härligt lugn bredde en slöja öfver alla
förnimmelser. Snart hade hon somnat i hans armar, och hennes
sömn var djup som ett barns, utan medvetande och utan
drömmar.
Han satt och såg på hennes ansikte, medan en varm
våg af ömhet och kärlek steg och sjönk i hans ådror —
steg och sjönk. Han tyckte, att han skulle kunna sitta
så hela natten, orörlig för att icke störa henne, lycklig i
medvetandet om, att han värnade om hennes ro och att
det var hennes kära hufvud, som låg och tryckte på hans
bröst, just öfver den punkt, där hans hjärta slog.
Hur länge han satt så, skulle han själf knappast
kunnat afgöra. Det finns tillfällen, då tiden tyckes stå stilla,
och detta är ofta de stunder, då man känner djupast och
lefver rikast. Yttervärlden försvinner utom räckvidd för
våra sinnen, då all kroppens och själens förmåga af intryck
samlas i en enda brännpunkt, i en förnimmelse af gränslös
lycka eller gränslös sorg. Då afbrytcs all förbindelse
mellan våra sinnen och den yttre världen, då känns det som
om man redan flyttat in i oändligheten, där tiden icke
linnes och där skillnaden mellan en timme och en sekund
krymper samman till ett intet — därför att båda äro blott
oändligt små bråkdelar af det hela, som är evigheten.
Flera signaler från lokomotivet hade dragit hans öra
förbi utan att kvarlämna något intryck; men nu saktades
farten och tåget stannade. Kupédörren slogs häftigt upp.
» Elfsjö!»
Konduktören stod kvar, väntande för att åter slå
dörren igen. Verner Ericson böjde sig öfver sin hustru och
väckte henne med en kyss.
»Vi få stiga ut här!» sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
