Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Vineta. Berättelse af Selma Lagerlöf. Med 2 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafvet, men omöjligt, omöjligt för hans kraftfyllda,
jäktande, pinande arbetslif.
För ett ögonblick tänkte rådmanskan: »Hvarför kan
jag ej låta henne drömma? Det är det enda, som bjudes
här. Han, som är död, var en sådan lifvets man, men
ingen annan skall komma och väcka henne, som han
gjorde. Kanske jag skulle låta henne vara.»
I detsamma såg hon på dottern. Det var skymning,
så att hon lagt bort arbetet. Däremot hade hon åter tagit
den lilla kudden i sitt knä. Hennes ansikte kunde modern
ej se, men det var eld i kakelugnen och den flammade
plötsligt upp. Då såg hon i detta obevakade ögonblick
hurusom dottern förvandlats. Det låg något så fult i
hennes leende, hon grinade som en satyr, medan ögonen
fånigt vändes så, att bara hvitögat syntes. Det var som
om vansinnet stått bakom henne och jublat: »Hon är
snart min. Hon gör intet motstånd. Jag kan gripa henne,
när jag vill.» Då reste sig rådmanskan, hon smög sakta
som en tjuf genom rummet bort till byrån. Där sökte
hon fram brefven, löste upp snöret, som omgaf dem, bar
dem bort till kakelugnen och slängde in dem i den
flammande brasan.
Hon visste hvad hon gjorde. Hon kände det, som
om hon mördade en själ, en död mans själ. Hon ryste
för alla de små kärleksord, som gingo upp i lågor, för
alla de dyrbara förtroenden, för allt skämt, för all längtan,
som hon dödade. Men hon gick till verket som en
domare. Hon sade till sig själf: »Hon är ej värd att läsa
brefven Hon vill ej bära sorg efter honom, som skänkt
henne så mycken glädje. Nu skall hon få annat att göra
än att sitta och smeka en kudde och vända ut och in på
ögonen. Hon skall få sörja denna dag, så länge hon
lefver.»
Svea, 1895.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
