Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret af Annila. En pojkhistoria af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pepparkaka till dess att åkrar och ängar och skogar och
gården själf med alla inbyggare försvunno i hans mage.
Om kvällarna somnade lille Karl med en viss bäfvan att
vakna uppäten, och om dagarna väntade han när som
helst att få se jättens ansikte höja sig borta vid
horisonten, så stort som ett berg, med pannan till hälften
skymd .af molnen. Och så skulle jorden darra som ett
stycke knäckebröd, när de väldiga käkarna började anfalla
det i kanten.
Lille Karl hade en ofrivillig känsla af att hans
bekymmer voro öfverdrifna och att de gamla skulle skratta
åt dem, ifall han talade om dem. Därför frågade han
icke en gång mamma om huru det riktigt var med Annila,
om det verkligen var såldt och om det skulle ätas upp.
I stället spekulerade han på egen hand om världens snara
undergång, hämtade nya, hemska bibliska detaljer om den
af hushållerskan och gick i ett slags förväntansfull skräck
under flera dagar.
Ändtligen, när ingen jätte kom och började tugga
vid synranden, blef honom väntan för lång, och i närvaro
af de äldre syskonen framkastade han en dag vid
frukostbordet en fullkomligt barock fråga till mamma:
»Säg mamma — blir då Annila alls inte uppätet?»
Den frågan halkade honom från läpparna så omedelbart
och oförvarandes, att han icke hann tänka på att det var
något galet med den, innan det redan var för sent. Men
då skämdes han desto mera, bjöd till att tro att ingen
hört hvad han frågat och vågade omöjligt se på de andra.
Men de andra sågo på lille Karl i stället. »Hvad i
Guds namn går åt pojken? Huru var det du sa’? Hvad
frågade du?» sade pappa.
Utan att se det kände lille Karl på sig att det ryckte
så lustigt i pappas allvarliga mungipor och att mamma
såg leende på honom och bad pappa med en blick att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
