Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret af Annila. En pojkhistoria af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men alla dessa fördelar nådde han icke utan strid.
En kort tid efter utnämningen kom det till en
meningsskiljaktighet mellan riddare och sven, riddaren fordrade
lydnad, svennen vägrade. Och så blef det slagsmål,
naturligtvis. De gingo båda ur det med ärofulla skråmor och
bulor, men måste stå en halftimme i hvar sin skamvrå,
ditledda af pappas egen järnnäfve.
Dock — de hade därmed blandat blod och voro
fosterbröder. Striden förenade dem — i all synnerhet det
gemensamma straffet — och efter det blefvo de dubbelt
goda vänner. Mikko fick dela lille Karls mellanmål,
bakelsen och efterrätten på söndagen uteblefvo ej, och de
två svuro högtidligt fostbrödralag en vacker
söndagseftermiddag, när deras vänskap var ovanligt hög.
Hittills hade lille Karl icke invigt någon i sin stora
plan att rädda Annila. Han hade burit den för sig och
utvecklat den i tysthet, somnat in om kvällarna med
tanken riktad på sitt ädla mål och vaknat upp om morgnarna
med alla sinnen styrkta och sitt beslut dubbelt fast.
När nu Mikko blifvit hans fosterbroder, efter att de
blandat blod i slagsmålet och stått i skamvrån tillsammans,
så tyckte lille Karl att hans vänskap småningom var
pröfvad nog och skred till att meddela honom sin djärfva plan
i hela dess gigantiska slughet. Ty han hade tidigare sörjt
för att ingjuta hos Mikko sitt eget lifliga hat till Bödeln,
och han visste att Mikko, likasom han själf, var färdig att
offra lif och blod för det gamla Annilas rättvisa sak.
Därför tog han en dag Mikko med sig på sin
»rekognoscering», hvilken han annars alltid företagit ensam
och i allra största hemlighet. Rekognosceringen skedde
sålunda: lille Karl gick med bevingade steg förut längs
den sandade och krattade vägen, som genom rågåkern
ledde till parken. Vid ett dike böjde han plötsligt af
till höger, sprang nedhukad längs diket långt in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
