Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret af Annila. En pojkhistoria af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klagade i korus. När han kom ut, såg han dem alla stå
vid fönstret och stirra bortåt parken. Det gjorde lille Karl
också, och se! De höga, täta furorna visade stora luckor
mellan sig, och just nu segnade en af de största ned och
föll ståtligt till marken. Det var nästan som om han
hört dånet af den fallande furan, fast det var en god bit
väg dit.
Bödeln lät hugga ner parken! Parken, som varit
Annilas stolthet och barnens helgedom!
»I dag skall det ske!» sade lille Karl till Mikko, när
de träffades. »Bödeln hugger ner parken.»
Vid middagstid satt lille Karl i inspektörens farstu i
gårdsbyggnaden och väntade att få se Bödeln gå in till
sig. Han satt med hopknipna läppar och lurande blick.
Och snart gick Bödeln genom förstun in till sig.
Då sprang lille Karl ut med ett språng, kilade i väg
öfver gården åt parken till, och mötte på andra sidan
grinden Mikko, som bar på ett stycke rep, hvilket de
skulle knyta om stenen och använda att draga i, för att
ej själfva bli under det ramlande huset. Inom en minut
voro de midt inne i rågåkern, där deras hemliga stig redan
började bli ordentligt upptrampad under derat täta
rekognosceringar. Repet lades om hörnstenen, knöts till, — och
så drogo de — ett — tu — tre!
Men stenen gaf ej vika. En hel del af byggnaden
hvilade på den, och det fordrades större krafter, än
pojkarnas för att rubba den. De drogo och drogo alldeles
för-tvifladt, men det hjälpte inte. Pustande och andtrutna
togo de ånyo i, sedan de hvilat helt lite. För att få
ryckningarna att gå i takt, kommenderade lille Karl med
sakta röst: »Ett, tu! Ett, tu!» Och det såg redan ut som
skulle stenen ha rörts, då ett hufvud stack upp öfver det
täta planket åt bakgården till och Bödelns röst ropade:
»Hvad i helvete ha ni för er, pojkar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
