Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid hafvet. Skizz af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klippan är också en omtyckt samlingsplats för
sommargäster här på ön. Hafvet, hvilket annars är uppfylldt
af holmar, liksom öppnar sig midt för densamma: det är
segelleden ut i världen; där styra de stora ångarna ut,
därifrån komma de, den svarta rökstrimman långt ute är
deras första hälsning eller sista afsked; — dit styr ock den
vackra lustkuttern med alla segel uppe, ljudlöst och lätt
stryker den fram, vimpeln fläktar, seglen skina hvita, hela
båten lyser bjärt i solskenet; — dit styra de små
segelbåtarna, men helt försiktigt, titta endast fram om skären,
kasta seglen öfver, vända med rodret och glida åter in
i den lugna skärgården.
Som vanligt hade vi mot aftonen sammanträffat här
uppe för att se solnedgången. Luften var fuktig af dagg
och hafsånga, och den starka doften af kaprifolium var
nästan bedöfvande.
Jag hade satt mig en smula afsides närmare stranden
på en klipphäll, kring hvilken murgrönan, som höll på att
inkräkta hela ön, förgäfves sökte rotfäste. Ej i tankar,
snarare tanklöst drömmande blickade jag ut öfver vattnet,
medan min egen stämning liksom sammansmälte med
lugnet omkring mig.
Mina vänner samtalade däruppe. Jag hörde deras ord,
utan att dessa störde mig, det föreföll nästan, som om de
inpassats i det hela. Det hvardagligt gemytliga pratet hade
under intryck af aftonens mystiska skönhet öfvergått till
ett lätt och angenämt filosoferande.
»Hafvet är hälsan,» hörde jag den ene säga, »och —
ah — den milda luften sedan — fylld af saltsjölukt från
vattnet därute, mättad af växternas ångor från landet
härinne— hafvets sälta är bokstafligen ett världens salt–––»
»Ja hafvet,» af bröt en annan, »det är det evigaste af
hvad jorden tillhör — alltings upphof, bedrifternas amma.
Ständigt föder det nya vikingatåg, i litteratur eller lif —
det binder folken tillhopa — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
