Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Soto Maior, af Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydelse, då han uppsatte en egen tidning, »La Tribuna»,
som han gjorde till språkrör för sina mycket avancerade
liberala åsikter och sin opposition mot styrelsen. De som
känna till Portugals parlamentariska och politiska historia
försäkra, att ingen på den tiden visste att grundligare hålla
ministrarne varma än vicomte Antonio, på samma gång
motståndarne måste gifva honom rättvisa för den
ridderlighet, värma och talang han utvecklade i striden.
Denna vicomtens parlamentariska och journalistiska
verksamhet varade i hela tjugutvå år. Sin semestertid från
deputerade-kammaren och tidningsbyrån tillbragte han
troget år från år i Paris, där han sökte sitt umgänge ej minst
bland musikens och litteraturens tongifvande, och han
bevarade städse och förevisade gärna och med stolthet de
personliga souvenir’er han mottagit från Rossini, Auber,
Meyerbeer, Lamartine, Scribe och framför allt Alexandre
Dumas . . . pére, förstås... i hvilkens sällskap vicomte
Soto tycks synnerligen väl ha trifts: — de hade ju ock
gemensamma varma litterära och gastronomiska intressen.
Imellertid måtte höga vederbörande i Lisboa till slut
ha funnit, att den eldige »braständaren» behöfde svalka af
sig i kallare zoner, på samma gång de själfva ju ville
unna sig någon politisk andro, och de erbjödo således
den 44-årige oppositionsmannen och tidningsredaktören att
öfvergå till den diplomatiska carriéren och i de
skandinaviska länderna representera konungariket Portugal. Anbudet
mottogs. Det berättas, att när den nyutnämnde
minister-residenten på afskedsaudiens infann sig hos sin dåvarande
monark, dom Pedro V, högstdensamme med en menande
min yttrat sig: »Jaha, min kära Soto, nu vänder ni
om bladet» . . .
Den 29 maj 1856 öfverlämnade vicomte Soto Maior
på Stockholms slott till konung Oskar I sina kreditiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
