Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg. Ett par minnesord af Oscar Levertin. Med ett porträtt i ljustryck af Viktor Rydberg samt 6 bilder i texten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och alla dessa väldiga figurer låter Rydberg peka
uppåt mot den djupblå himmelskrets, som omgifver hans
verk. Men vid sidan af denna böjelse för de abstrakta
frågorna finnes i Rydbergs diktning en afgjord
för-kärkk för legenden och idyllen. Han finner i dem den
stillhet, den sinnets hvila, som alla metafysiska skalder
älskat och behöft, och därför dväljes han gärna i denna
värld, där alla frågor äro lösta aningsfullt och utan strid.
Legenden är ett gotiskt kyrkokör, där drömmen utan
tvekan finner väg mot höjden, och idyllen en solig
trädgård, där tanken ostördt flyger uppåt i kapp med fågel och
med fjäril — trött af böcker och af studierummets tankar,
trifs Rydberg i dem båda. Så är han grubblaren, som
vill väcka och lära, och drömmaren, som vill dela med sig
af sin egen frid.
Men detta spekulativa grunddrag i hans väsen
yttrade sig främst i ämnesval predisponerande honom för
en idéens och reflektionens konst. I olikhet med så
många andra af våra skalder äro därför hans ungdomsverk
långt mindre både lyckade och inspirerande än hans senare.
Det var ej vårens öfverflöd på safve och blod, som dref
honom att dikta, och ungdomsårens lifslycka och lifsvemod
hafva blott svagt afspeglat sig i hans diktning. Den vackra
och käcka rad, med hvilken Siste Athenaren begynner: Hur
är det, Karmides, har drufvans gud någon son?, och som
tycks lofva ett verk helt och hållet bräddadt af
ungdomskänslor, stormande och yra, följas ej af många lika
omedelbara, men i allmänhet är allt det som i Siste Athenaren
ägnas sinnenas och hjärtats drömmar, kallt och likgiltigt,
egendomligt oberördt af den verkliga passionens flamma —
och det som brinner och tänder i boken, är dess jämna
spiritualistiska eld, tankens aldrig slocknande altarlåga.
I samband härmed står väl den trots allt undanskjutna
roll kvinnan och karleken intaga i Siste Athenaren som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
