Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Sylvester-natt. Ny årsberättelse af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarandra, och han tycktes icke heller nu förvånad öfver
Toms ogästvänliga emottagande.
»Vinkler,» sade han, och hans röst var sig alldeles
lik som då han lefde, fast i hans ansikte icke rördes en
muskel, och icke en skymt af uttryck syntes i de grå,
kalla fiskögonen, »jag skall ut på en lång vandring, har
du lust att följa med?»
Nej, lust kände Tom sannerligen inte, men han
vågade icke heller säga nej, ty han hade en förnimmelse
af att i så fall skulle spöket komma och taga honom i
strupen med sina fingrar, hvilka voro lika mjölhvita och
stela som ansiktet.
»Ja,» svarade han således, utan att ett ögonblick taga
sina ögon ifrån John.
Hvad som sedan tilldrog sig kunde Tom aldrig klart
erinra sig; han hade ett otydligt minne af att han steg
upp, att han ämnade ringa på betjänten, men ej kunde
hitta ringklockan, att han ville ropa på honom, men att
hur mycket han än skrek och ansträngde sig, kunde han
icke höra ljudet af sin egen röst. Han återkom till sig
själf först när han i Johns sällskap befann sig på en mörk,
enslig väg, där de vandrade framåt sida vid sida.
En känsla af på samma gång hemskhet och tjusning
smög sig öfver honom. Hvar voro de, hur hade de så
plötsligt kommit hit, hvart ämnade John föra honom? Allt
var så främmande, så sällsamt; ja, till och med han själf
var som en ny, underlig varelse. Han erinrade sig att
han ibland i drömmen brukade vandra omkring i okända
nejder med landskap, som visserligen sågo ut som i
verkligheten, men som ändå voro något annat: drömlandskap,
hvilka snärjde hans sinnen i en döfvande, mystisk
stämning. Så kände han också nu där han vandrade på den
mörka ensamma vägen. Det var som om hans lif varit
slut och världen förgången, och denna sällsamma drömväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
