Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Junkerns historia. Sju dikter af Oscar Levertin - VI. Junkerns svårmod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men städs vid hennes skimrande brunn
jag hört rop som af lif, som gå under.
Hennes gigors glädje blef aldrig min,
hur bristande fagert de läto,
den gamla visan kom alltid in,
och omkvädesordena gräto
för ett enda hjärta.
Jag står i natten, mot stjärnorna ser.
En dåre vill räkna dem alla.
Ju fler han ser stråla och vinka, dess mer
blir besk hans ensamhets galla,
ack, hade för mig jag blott en af er,
i tindrande ögon kalla.
Men jag lämnat min stjärna, vet ej om den står
där hemma än klar öfver häcken,
den slockna hunnit i natt och år
då jag glömde för fjärran tecken
mitt enda hjärta.
Min sven, vak upp! Drömmer du också,
slik herre, slik dräng för det mesta —
men en marsnatt så klar, så stjärnhög och blå
kan knäcka, jag känner, den bästa.
Fort, pungen hit och så kappan på,
än finns tärnor och gillen att gästa.
För guld kan man köpa en stark mixtur,
som svedan botar för gången.
Kring staren slå larm, den blir stum i sin bur,
och stum också amstugesången
om ett enda hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
