Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensamhetens gåtor. Berättelse af Gustaf af Geijerstam. Med 3 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem biand allmogen, hvilka tanka djupt om de heliga
tingen och tänka för sig själfva, utan behof af det stöd i
opinion och meningsfränder, som utmärker de skaror,
hvilka flocka sig kring en lekmannapredikant. Kanske
begrundade hon ej de heliga tingen med den klyftighet,
som skulle satt henne i stånd att tala bland bröder och
systrar på ett bönemöte. Men när hon tillbragt den långa
vinteraftonen med att läsa uti den stora boken med de
nötta knäppena, då satt hon stilla i sin ensamhet. Och
hvad hon då tänkte, talade hon icke om. Men hon hade
god tid att bringa sina känslor i samklang med det lif,
som blifvit hennes. Utan att hon visste det, smälte
kanhända ljudet af hafvets dån utanför hennes fönster
samman med de känslor, hvilka för henne inneburo lösningen
af hennes eget enformiga lifs enkla gåta. Och kanske låg
i detta hennes underliga sam lif med bibel och natur
förklaringen, hvarför hon på ett så egendomligt sätt var
fäst vid det enda sällskap, hon numera i allmänhet sökte.
Detta sällskap var ett djur, en svart och hvit katt,
hvilken följde gumman på hennes vandringar som en
hund, tog sin mat ur hennes hand och sof nedkrupen
under täcket vid den gamlas fötter. I många år hade man
vant sig att se dem tillsammans, den lilla gumman, som
långsamt och krökt vandrade fram utmed stranden,
böjande sig mot blåsten, och katten, som betänksamt kl ef
fram vid hennes sida, städse hållande sig i lä bakom
gummans kjol. Så kommo de fram till fyren och så vandrade
de därifrån. Nar sonen blef fyrvaktare därute, talade han
ofta med modern om, att hon skulle lämna sin ensamma
koja och flytta öfver till honom. Men den gamla menade
städse, att hon trifdes bäst, där hon var, och med katten
vid sin sida gick hon tillbaka hem, nöjd åt sin ensamhet,
sin bibel och hafvet, som sjöng sin sång utanför stugans
vägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
