Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensamhetens gåtor. Berättelse af Gustaf af Geijerstam. Med 3 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i de mörka vinternätterna, när snön yrde som
ett moln omkring ön, och fyrens sken endast med våld
syntes tränga fram öfver en liten yta, där flingorna flögo
som eldgnistor i mörkret, eller när dimman tätnade öfver
hafvet, och gonggongens dofva slag ljödo som varsel om
död och olycka öfver det osynliga vattnet, då sänkte sig
medvetandet om denne mans närvaro som en ohygglig
fasa bland dessa fredliga männ skor, hvilka alla kände och
litade på hvarandra; när det en gång hände, att fyren
slocknade, och svart mörker låg öfver himmel och haf,
då blef denna händelse till ett förebud om ondt, hvilket
länge låg som en smygande skrämsel öfver allas sinnen;
och när ändtligen vintersolståndet var öfver, och dagarna
småningom märkbart förlängdes, då var det, som om en
mara lyfts ifrån en sofvandes bröst, och lättnaden kom
med sin vanliga känsla af, att hvarje farhåga varit ogrundad
och fåfäng.
Och när våren kom, grodde gräset på den lilla ön,
sjöfåglarna häckade som förr, drifisen flöt i väldiga
solglittrande block på den upprörda sjön, och himmelens
blånad blef varm som när sommaren nalkas.
Nu började också den lilla ljushåriga flickan synas ute,
och som en lössläppt hundvalp tumlade hon om på backarna
och nere vid stranden. Under vintern hade fadern ständigt
hållit henne inne, och kvinnorna på ön hade tyckt synd
om det stackars barnet, som skulle gå allena i stugan med
denne man, som ingen trodde om godt. De hade gjort
sina försök att få henne in till sig, men dessa hade
ständigt afvisats af fadern. Nu när hon kom ut, följde han
henne med en besynnerlig svartsjuk misstänksamhet. Det
var, som om han fruktat, att någon skulle göra henne
ondt, éller som om han trott, att hennes pratsamhet skulle
kunna yppa något som han ville dölja. Och när detta
märktes, upphörde alla att sysselsätta sig med barnet,
Svea 1896. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
