Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensamhetens gåtor. Berättelse af Gustaf af Geijerstam. Med 3 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syntes honom, som om denna sak endast var fortsättningen
och rågan på en förföljelse, hvilken börjat i den stund,
då lotskuttern första gången satte honom i land på denna
plats, där hans öde skulle gå i fullbordan.
Han gick bort i en förfärlig sinnesstämning midt
emellan ångest och rufvande raseri. Han gick öfver planen,
ned till stranden och företog sig att ändamålslöst gå rundt
omkring ön. Hemkommen kastade han sig som vanligt
på sin säng, ett rof för en förbittring, hvilken kom hans
tanke att liksom förtrollad kretsa kring en enda punkt,
hvilken värkte inom honom som sår från ett glödande
järn. Och denna punkt växte. Den förstorades och åt
omkring sig som en pestsmitta, hvilken får makt med en
hel organism, och besatt af denna värkande vrede, hvilken
dref honom med makten af ett helt lifs dolska förbittring,
grubblade han på medel att blifva sin plåga kvitt.
Det gick dagar och veckor, under hvilka han icke
kände någon lisa, förrän den dag då han en gång höll
medlet i sin ’hand. Med fingrar som darrade af feberoro,
vecklade han upp det lilla papperet, som innehöll ett hvitt
pulver, och i rummets mörkaste vrå stod han länge,
hållande detta pulver i sin hand. Nu var oron borta, en
känsla af fasansfull trygghet fyllde honom, och han lät
dagar gå, under hvilka han endast njöt af den säkra hämnd,
som icke kunde gå honom ur händerna.
När fyrvaktaren hade fått sitt hotade trädgårdsland i
ordning igen, greps han af ett slags ånger, att han icke
låtit udda vara jämt, och han berättade på aftonen
händelsen för sin mor. Den gamla skakade betänksamt sitt
hufvud och menade, att häraf kunde intet godt komma.
Men Karlsson sade, att hvad som skett, kunde icke göras
ogjordt, och när dagarna gingo, och den andre ingenting
sade, och ingenting heller inträffade, bleknade minnet af
den obetydliga händelsen bort, och han fann ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
