Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En historia vid teet af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En historia vid teet.
änniskor äro så sällsamt sammansatta, för nästan
hvar och en är brottet ingen omöjlighet. Gif bara
tillfället, låt hennes lifsintressen hotas af små eller
stora omständigheter, allt efter som hon själf sitter i mindre
eller större våningar, och det skall i de flesta fall inte
felas åtminstone på afsikter till hur brokiga tragedier som
helst. I många ärliga ansikten har det funnits miner, som
den ärlige Jago, med sin storartade cynism, skulle ha lett
hjärtligt och igenkännande åt; i mången skrumpen och
svag hand, som lyfter tekoppen med lillfingret utåtkrökt,
och gör gester af religiös fasa, med all slags uppriktig
beredvillighet, har det krupit instinkter, som lady Macbeth
kände till. Den tårfyllda uppriktighet med hvilken snälla,
påpälsade människor kröka sig under litanians gisselslag
en varm söndagsförmiddag, är icke alltid så tragikomisk,
som den ter sig ytligt tagen, — men nu nog med
bordsbön till så litet mat, som jag för ögonblicket har att ge!
Hon var en stackars beroende, fattig änka, som jag
såg ibland, när jag var barn, en af dessa varelser, som
ingen egentligen gärna ser, men som ha en tendens att
förekomma ofta, när de en gång kommit, som hålla sig
fast genom själfva sin hjälplöshet och anspråkslöshet.
Hon hade ständigt gredelina blommor i hatten —
gredelint, har för mig kommit att bli den fårgstämning
jag alltid minns henne i — hon hade mycket litet hår
och ett ansikte, som var bredt nedåt, men så föga
ut-veckladt uppåt att, när hon tog af hatten, i hvilken hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
