Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En historia vid teet af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft ett normalt utseende, var det som om hon tagit af
hela hufvudet på samma gång. Hon tog aldrig af den
med detsamma heller, men visst icke i någon känning af
det nämnda förhållandet, bara af ödmjukhet, och måste
upprepade gånger bedjas om det och gjorde det så med
mycken gammaldags, långsam sirlighet och, jag tror, tårar.
Hon hade alldeles ovanligt godt om sådana, och det
var nog den enda lyx ödet lämnat henne öfrigt, sedan
hennes välstånd tog slut, men den var också, i synnerhet
för oss barn, alldeles öfverväldigande. Hon lefde i en
rymd af tårar, de glittrade för vår fantasi, stora som
såp-bubblor — det var som ett regnväder alltihop.
Hela hennes bekantskapskrets, om hvilken hon hvar
gång lämnade samvetsgranna bulletiner, grät. Det var ett
frasande af näsdukar i kjolfickor jämt, och »dyra min fru
Molin», och »jag som intill denna min lefvandes stund» —
det var alldeles varmt af röda ansikten alltihop och
immigt som i en tvättstuga.
Där fanns änklingar, hvilkas tårar »tillrade såsom
ärter» hvar gång de sågo denna eller någon annan lika
regelbunden maträtt, »hvilken ingen, ingen kunde laga som
Amalia», där fanns flickor som genom något hemskt öde
smälte bort i snyftningar under gula hörnskåp, där fanns
till och med en katt som grät, vill jag minnas. Det var
det sorgligaste af allt, att höra om det stackars djuret,
hur det råkade ut för alla upptänkliga hjärtkrossande sorger,
hur dess lifsmod flög bort för höstvinden, och dess svans
blef »inte tjockare än som så» — fru Molin höll härvid
upp sitt lillfinger med en jämmerlig hopknipning af sin
stora mun, som kom lillfingret att förefalla mycket
smalare än det var.
Och om detta talade hon med milda löjen emellanåt
som bara gjorde allt ännu sorgligare, och i ett språk som
var försedt med ornamenter i stil med den tidens fasans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
