Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En historia vid teet af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon spejade snabbt åt båda sidor för att se om hon
var obemärkt och kastade sig så fram öfver dem.
Hennes raseri var större än någonsin — hade man inte velat
narra henne, legat still, anständigt och oskyldigt still bara
för att föra henne bakom ljuset, för att öfverlista henne,
draga henne vid näsan — en död hade narrat henne, ty
var det inte innerst hon där, hon där, som stod bakom
det allt.
Hon hade ljugit för henne, spelat vän och tagit i
famn och lett öfver hennes axel, nu log hon också, nu
log hon också.
Men nu skulle hon se, nu skulle hon sel
Och hon slet sönder blommorna med sina
handsk-beklädda fingrar, var tafatt, darrade och tappade dem ur
greppet. Då brast hennes sista tålamod och ursinnig, med
ögonen tomt lysande och hvita, hoppade hon kring och
stampade på blommorna och hväste:
»Du är död, du, men jag, jag lefver. Du kan
ingenting, du, för jag rår på dig, rår på dig, ser du, och
trampar dig, ser du, och krossar dig, ser du! Du är död du,
död du, men jag lefver!»
Och i sin passion tyckte hon sig se fienden där under
sig, blek och hvit och kall, under fotterna, besegrad och
hånad, och med grym omsorgsfullhet plattade hon ut en
gul ros med foten midt öfver hennes stumma mun.
Därefter gick hon. Pärlkransen som också låg på
grafven lät hon vara orörd, den hade något så
respektabelt och anständigt med sig, att den afväpnade henne,
hon var säker på att hvarje förseelse mot den skulle ha
upptäckts.
Den där scenen på grafven var det hon berättade som
gammal from och oförarglig gumma många år efteråt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
