Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges natur. En inledande betraktelse af August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förut urartade björken börjar krympa till ett knähögt ris,
som småningom trycker sig mot marken, knappt vågande
titta upp öfver ljungen, och bärande små men tjocka löf,
liknande dem som fettisdagsriset plägar utveckla när det
fått stå i vatten inne i rummet. Detta är dvärgbjörken.
Enen, hvilken begagnar samma taktik utbreder sig
som en lummermatta, men de otaliga videarterna med
deras värmande bomull hålla sig ännu tämligen raka fastän
de äro små. Och mellan dem råka vi fjällformen af
Saxi-fraga, vår stenbräcka eller mandelblomman, som här
förlorat form och färg, blifvit en liten Euphorbialiknande
ört, hvilken icke haft tillgång till annan färg än bladens
gröna för att kolorera sina blomdelar.
Vi göra halt här vid fanerogamernas växtgräns.
Värmen som varit välgörande nere vid bergets rot, har under
vägen gifvit sig, och temperaturen har sjunkit omkring
sex grader. Det är därför man med en viss saknad ser
ner på det soliga landskapet under ens fötter. Där ligger
Åresjön längst ned, punkterad med små mörka prickar,
hvilka föreställa fiskarbåtar, släpande det fiskredskap som
kallas uttern och som infångar laxöringen. På sjöns andra
strand lyfter sig en granskogshöjd öfver små byar, men
ofvan skogen och i skogsbrynet synas små gröngula fläckar
med låga hyddor. Det är fåbovallarna. Och de
röd-och hvitbrokiga strimmorna som draga ner åt sjökanten
där båtar vänta, det är boskapen som just i dag drifves
ner för att på Åresidan förläggas i vinterkvarter. Detta
måste man inhämta af sin vägvisare för att kunna fatta
meningen i de halft musikaliska toner som, något
förfalskade under den långa luftvägen, hinna upp till oss på
Åreskutan, genomträngande forsens ihållande brus. Det
är vall-lurens naturtoner, som, hörda första gången uppe i
ödemarken, utan att man ser spelmannen, verka såsom en
röst ur skogen som talar. Och ändock är det blott ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
