Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den mörka julottan. Berättelse från tiden efter Karl XII:s död af Verner von Heidenstam. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han nickade.
»Och I sade, att en nöd sådan som denna kommit
öfver oss för att göra oss goda och stora.»
Han nickade.
»Följ mig då!» hviskade hon, och de stego ut i
vinternatten.
Skaren låg så hård, att den bar, och stjärnorna
fladdrade ofvan de mörka längorna, där ingen boskap råmade
och ingen kärfve var utsatt åt sparfvarna. En dundrande
nordan hvirflade kring knutarna. De tryckte sig tätt
utefter ladväggarna för blåstens skull, och inkomna i skogen
höllo de sig fast vid idegranarnas kvistar.
Förskräckelsen har beröfvat henne vettet, tänkte han
och ropade efter henne i handen, men hon uppfattade
icke bans ord i stormen. Hon pekade endast framåt och
gick och gick. Han tilltrodde henne intet godt uppsåt,
och han begynnte att frukta, men han blygdes att lämna
kvinnan allena i natten, och han visste, att ulfvarna blifvit
allt fler sedan människorna blifvit allt färre.
Genomisad af köld och ängslan ökade han sina steg
för att gripa henne om lifvet och hålla henne tillbaka.
Då såg han, att de hunnit till ett förfallet ödehemman,
där husfolket dött i pesten och sonen i falt. Logen stod
sammanstörtad i drifvorna, och i stugans svalgång yrde
snön mellan spjälorna. I den vidöppna dörren lyste den
motsatta väggens fönster tvärs genom den tomma
kammaren. Han öfverfölls af fasa och stannade.
Lutad mot stuguväggen stod en skrämmande skepnad,
en hög gestalt, liknande en man svept i grå päls och med
en stor, uddig krona full af snö. Var det den pestdöde
bonden, som rest sig ur sin hastigt igenskottade grift för
att jula i den gård, där han så ofta i salig Carolus’ den
elftes dagar låtit välkommorna fyllas och nyckelharporna
surra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
