Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Fredrik Anders Dahlgren, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
midsommarnatts dröm», Calderons »Lifvet en dröm’» och
Hei-bergs »Alfjungfrun». Afven Moretos »Stolthet mot stolthet»,
förut öfversatt af Thomander under namnet »Amanda»,
försvarade sin plats på den tidens spellista, som ännu icke
helt och hållet upptogs af den lösa maten från de franska
boulevardscenerna.
Från 1857 till 1863 var Dahlgren kungliga teaterns
litterära rådgifvare, och det torde icke vara mera än en
mening om det samvetsgranna, på samma gång stränga
och välvilliga sätt på hvilket han fyllde denna plats, som
sannerligen icke var någon sinekur. Hvad han under
dessa sex år fick läsa och smälta utaf omogna, långdragna
och opraktiska dramatiska försök på vers och prosa, var
sannerligen icke litet. Jag minns ännu mycket väl med
hvilken bäfvan en då ännu ung författare en morgon
infann sig i den lilla våningen i hörnet af Norrlands- och
Lästmakaregatorna, för att få sin dom öfver ett
femakts-skådespel på vers, som han i sin ungdomliga oerfarenhet
ansåg för, om icke direkt ett mästerstycke, så åtminstone
något ditåt. Domen blef icke mild, men det sätt på hvilket
den uttalades, de vänliga råd och den hjärtliga uppmuntran
som åtföljde den, glömmer han aldrig.
I sin »Förteckning öfver svenska skådespel, uppförda
på Stockholms teatrar 1737—1863» har Dahlgren gifvit
oss en källskrift af oskattbart värde, och man kan endast
beklaga att han icke kunde eller ville fortsätta den
vidare. Mången gång när man råkade honom, föll talet på
detta ämne, och Dahlgren sade då mer än en gång på
sitt oefterhärmliga sätt: »Det är inte lönt te’ försöka! Det
ä’ ingen som vill förlägga’t, och jag ä’ för gammal te*
skaffa mej ett sånt där hälvete en gång te’! Det kan ni
fresta på, som ä’ unga!»
Men det fanns ingen som vågade eller ville fresta på
det, kanske inte heller någon som kunde det, och fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
